Ett samhälles framåtskridande beror till stor del på hur bra medborgarna är på att välja mellan till synes likvärdiga alternativ och sedan hålla fast vid valen. Ett inskränkt samhälle lever på obeslutsamhet. 17/9
Vänskap störes väldigt lätt. För den sakens åstadkommande räcker det med att ena parten säger:"Vi vet båda att vi kan lita på varann." 17/9
Om du inte från början är sund till denna del, vill jag härmed mana till både ett och flera övningspass i konsten att ignorera vad andra felaktigt tror om dig. Det ger nämligen ryggrad. 17/9
Man kan oroa sig över att hjärnceller dör och intelligensen sätts ned när man tvingas sova i ett kvavt rum eller med tryck mot halspulsådern. Man kan oroa sig för att örat blir snett om huvudet ligger an felaktigt mot kudden eller att synförmågan dämpas av ringa åverkan på ögat, hörseln förstörs av brus i friskluftsmasken eller att ens svenska försämras om man läser andra språk. Man kan oroa sig över att kanske ha låtit undslippa sig en ovärdig formulering eller över att ha gjort missar i bokföringen. Vissa oroar sig för att ha köpt en vara dyrare än nödvändigt eller för att kanske ha glömt stänga av spisplattan eller vattenkranen innan de gick hemifrån. Man kan oroa bort livet, vilket är mycket dumt, så låt hellre omhuldandet om bekymren stanna vid reflexionens sort. 17/9
Från världsopulensen bortdrages till dvala, den själ som jag toge till världen en gång. Förmenas det hela, blott lindrad av frid. Insomnar till tomhet, för evig tid. I den existensen skall jag ej kunna tala; skall jag ej kunna spela, eller sjunga om stillhet, så vid. 17/9
Se nu på människors sätt att konkretisera. För slaven kan arbete tyckas vara motsatsen till liv; något förhatligt i sig. Allt som har med föreläggande av arbete i allmänhet att göra eller dess tarv även sprunget ur nödvändighet, kan i "olyckliga fall" bli konkretiserade objekt för hat, fastän dessa förefintligheter, sett till allt inbegripet, genom realiteternas oenhetliga karaktär, verkligen inte erbjuder något faktiskt underlag för ett dylikt synsätt. Benägenheten till konkretiserande är så djupt rotad att man i förstone kan ha förståelse för slaven och anse hans värderingar för naturligt sprungna ur givna erfarenhet. Eljest ter det sig givet att enbart arbete som förutsättning, inte behöver vara något tillvaron ödeläggande. Endast sådant som inte stämmer in i ordningen för sakers tillbörlighet bör bli föremål för bekämpande, vilken kategori kan fattas såväl inom som utom varje relation till arbete, följdaktligen i det närmaste oberoende av saken för sig. Ordning är därvid ett relativt och tämligen löst begrepp, men dess preciserande utifrån den enskildes synpunkt kan i motsats till obefogade generaliseringar stå emot också tämligen ingående betraktelse. Arbete och liv kan förhålla sig som motsatser eller samstämmigheter beroende på vilka möjligheter och realiteter som lyftes fram. Redan det att mena arbetet för sig vara dåligt men vad man får i utbyte bra, är en långtgående konkretisering av något helt abstrakt och lösligt. Gränsen mellan de två företeelserna fungerar rätteligen ytterst som utgångspunkt för resonemang om enskildheter.
Är nu människor bra på att se likheter och olikheter? Man kan resonera som så: Det är för att vi är dåliga på att uppleva likhet och olikhet som vi måste lyfta fram dessa villkor i kategorier och bestämningar. Å andra sidan efterkommer dylik indelning viss förhandsgiven disposition för betraktelse, vilken faller över oss och gör sig gällande omedelbart då apperceptionen framställt en upplevelse jämte en annan. Medelst generalitet och kategori grundlägges sedan möjligheten till objektivt betraktande, men så låt oss då avhålla oss från att vid åtföljande betraktelser häfta subjektivt utemanerade markörer för hat eller gillande. 23/9
Det har jag sagt och fått åter: Osannolika saker är inte svårare att föreställa sig än de mer sannolika. "Det har jag svårt att tänka mig": säger man om något osannolikt, men föreställ dig då ett flygande tefat respektive en helikopter utanför fönstret. Emedan där inte är något flygande tefat men förmodligen heller inte någon helikopter vill jag mena att de båda föreställningarna torde te sig lika avlägsna. 24/9
Tvångstankar och tvångshandlingar ses i allmänhet och inte utan viss rätt, som symtom på psykisk ohälsa. Den drabbade betraktas utifrån dessa kriterier såsom ett s.k "fall". Men människan är under alla omständigheter underkastad den viljans och föreställningens ytterlighet som i någon utsträckning smyger sig inpå henne i form av trang och inbilskhet. För varje ögonblick väljes ett otal möjligheter bort för realiserandet av blott en. Varför skall det friska egentligen representeras av den kortaste vägen, den orörligaste vilan, det linjäraste tänkandet och den lättvindigaste hanteringen? Det finns två anledningar till den allmänna uppfattningen härom. Dels har psykiatrin sedan länge befattat sig med tvångssymtom, vilka i uppmärksammade fall allvarligt inskränkt patienternas liv och rörelse. Dels har man blandat ihop de olika normalitetsbegreppen varav det ena avser frekvens och det andra patologi. Emedan flertalet människor är lata framträder frekventiellt sett en påtaglig strävan hos normalmänniskan att rationalisera bort onödiga ansträngningar. Om densamma normalmänniska sedan springer benen av sig för att tillfredställa varje tillstymmelse till begär räknas detta på basen av nämnda felsyn likväl som sunt och friskt. 24/9
