Varför ser min skrivstil så bra ut spegelvänd? Lutningen? Det att jag inte känner igen den? 10/9
Sedan när har det sjuka och snedvridna, det fula och det dåliga kommit att upphöjas som sina motsatser? De dåliga skämten som de bästa, den svagaste människan som den starkaste, den knäppaste hjärnan som fyndigast och den minst konstfärdiga konsten som konstnärligast? Det där med skämten må kanske förlåtas någon gång, ty det är kanske symtomatiskt för enkel social samvaro. Likafullt kan en bakgrund utläsas. När vi talar om människors värde vänder vi rätteligen inte deras svaga sidor i sina motsatser. Rena förmågor kan visserligen kännetecknas av dubbelsidighet, men där svagheter står i givna sammanhang utgör de alltjämt svagheter. Vi väljer bättre att peka på de punkter hos ifrågavarande personer som förhoppningsvis kompenserar något av svagheterna. Människovärdet i sig självt, för att tala lite bisides, kan kanske betraktas för sig, såsom enkelhetens konvention. Det är då viljan till varande och dess styrka vi värderar. Blott försorg om människors frihet från lidande vitsordar endast mänsklighetens avvecklande. Var finns samvarons själar? I människokropparna eller några av dem, ingenstans, i djur och växter eller överallt? Själ är ett tomt begrepp, ej mer än utsägandet om föreställningen om ens eget subjekt där det f.n inte befinner sig, eventuellt jämte en eller annan bärkonkretion. Uppfattningen om andras själar är helt och hållet en fråga om ovald och vald aspekt. Likhet mellan ting är likhet mellan objekt. Subjektet faststår till giltigheten innan varje iakttagelse och får därför absolut ej ställas under iakttagandets lagar. Aspekt som nödvändighet är däremot grundläggande, också för subjektupplevelsen över huvud. Upplevelsen av andra kan alltjämt betinga föreställningen om själ, förutsatt att de förmedlar någon form av omtolkad intensitet, någon styrka. Gällande knäpphet, åter, så är det knäppa knäppt och det fyndiga fyndigt. Att ta miste i bedömningen härav är en sak, men det är rätt och slätt att inveckla sig i anomalier att kalla det ena för det andra. Det är dessutom farligt, för rätt som det är går utvecklingen överstyr, samhälleligt sett, och vi går miste om varje tillstymmelse till fyndighet. Konst; är för mig inte en fläck intorkat kaffe på en boksida ur Alfons Åberg; inte heller en persedel som dragits i den inbillade konstnärens egen avföring. Om det skall vara någon mening med begreppet konst måste den inbegripa skapandets nyttjande av strikt, given ordning för nyordning. Det konstnärsskap som fordom eftertraktades, förutsatte mer hantverksskicklighet och konvention än nyckfullhet och könsfixering. Denna syn på konsten kunde än i våra dagar föda stor upplevelse. I dag vill konstnären göra en så liten insats som möjligt för att därvid erhålla så mycket medel och uppmärksamhet som möjligt. All sådan beräkning måste nyrenessansens förkämpar förbehållslöst göra sig av med. 11/9
Dödens lilla andel i siffran, i förteckningen eller i berättelsen väcker med rätt omständigheter för handen, viss sorgesamhet. Kanske berör detta på att livet därvid gjort sig så anspråkslöst, till ett enda moment av försvinnande i gången tid. Musiken efter de gamla kompositörerna, favoritplagget efter en anhörig, det antika med skrivstil skrivna meddelandet, eller åter, siffran i dödsstatistiken. 15/9
Jag drömde för länge sedan, kanske för två år sedan, att jag såg två former. Det var inga Freudianska former på något sätt. De ingav en helt enastående känsla. Den ena var smal men ändå bred, den andra liten men ändå stor. Jag intygar att det hela är sant och förstås tillika oerhört märkvärdigt. Så synd att resultatet i skrift blir så mycket futilare, men ett råd - dröm själv! 15/9
Det händer att jag får en uppgift framför mig som fyller mig med tillfredsställelse när jag betänker företaget att sinom tid ta i tu med den, men med olust under själva ansträngningen det sedemera innebär då saken realiter genomdrives. Möjligen närmar sig nämnda tillfredsställelse sorten för ett ologiskt förskott på känslan av välmående som belönar efter ett väl förrättat värv. 15/9
Det finns ett otal framställningar av genomsnittliga tankar som vunnit popularitet, inte p.g.a pregnant formuleringskonst, men till följd av renommén hos dem vilka framställt tankarna. 15/9
Om du är i färd med att dölja något, så dölj då särskilt noggrant försöket att dölja, ty inget drar som det bristfälligt gömda till sig uppmärksamhet. 15/9
Mitt hittills förda liv är fyllt av en massa nu som jag försökt skänka värde, vart och ett för vad det är. Om jag därvid kan hålla mig framgångsrik beror i stort sett på hur jag lyckas med att förvalta detta nu. Så förefaller t.ex gången glädje, då den därest hormonerna vid ett senare tillfälle behagat ställa saken i sådan dager, betraktas genom melankolins töcken, tämligen fri från substans. 15/9
Är det inte lustigt? Samma typ av egentligt förutsebar "blind" konsekvens som naturen slår med som svar på dårskap, möter såvida en annan människa kan tillvitas delaktighet, alltid så mycket mindre förståelse än eljest. 16/9
Man skämtar inte om det som är tabu utan snarare om sådant som ligger på gränsen till det tabubelagda. Skämt kan därför avslöja ett och annat om de inblandade. Men, oss emellan: Jag har egentligen alltid motsatt mig dessa försök till beskrivande av humorns natur. Det är som att försöka förklara smaken sött utifrån helt andra smaker. 16/9
Den emotionellt paradoxale grips lätt av ångest över sådant som lätteligen kunde tänkas bort, som t.ex eventuella, subtila reflexioner gjorda av människor utan vare sig ande eller förnuft. Det icke fakultativa förefaller emellertid avlägset och ovidkommande, fastän dylika ting sinnesvägen borde förlänas större giltighet. 16/9
Till hänförelse och för känslor som byar av nordan, till rörelse bragta av margfaldens här, så står min lekamliga skapelses lott till bruket och gagnet för vad anden begär.
Den står där, allt står som fem sinnen av tusen. Vill väcka den blick som i is hållits frusen. Stäm upp själens halter, stäm upp då i samfällighet och med tremulationer förjaga på flykt livets tomma förtret.
Låt vara med fängsel i god vanas former. Låt vara att frihet måst paras med normer. Är då inte detta en gåva från Gud? Jo: se då och gläd dig samt upplyft den skrud som i all världens vara kringgärdat din hud. Det är sålunda levandet tillgår och slutligen vinner i kraft genom livsglädjens bud. 16/9
