Den som försakar allt, också sitt goda rykte, i det att han heller icke vill påräkna andras tomma tro - därvid jämväl beteckningen asket - han är asket. Är kanske periodaren den bäste asketen? Nej, nej - blott ej vän av det avskyvärda. 30/7
En tro som kristendomen, vilken såsmåningom har utvecklats till att lasta den troende själv tyngre än alla icke troende, kan i detta slutliga tillstånd näppeligen fortleva bland vanligt folk, när de troende är i minoritet. 30/7
Många människor har under författandet av allehanda alster tyckt sig eller senare sagt sig, stå eller ha stått i förbindelse med Gud. Nu frågar jag: "Vad är att stå i förbindelse med Gud?" 31/7
Har vi råd att sprida sanningen om konventionerna? Sanningen ger var och en rätt att dana egna konventioner. Men det kostar av det kapital som människan; individen, alltid har en begränsad tillgång av eller måste stjäla av andra för att betala med. Nåja: stöld - ännu en konvention! 4/8
Otur är inte enbart en fråga om olyckligt utfall. Det är även en fråga om osannolikhet och upplevd förslagenhet hos ödet för de sämre alternativens åvägabringande. Ologikens grin invid ens bortkollrade förstånd och dess otillgodosedda behov av logik; få saker är så enerverande. 4/8
Andra människors logik går alltid genom mig. Andra människor står därför aldrig över mig, sett till intelligens. Objektiv intelligens är synlig bara för den förolämpade själsligheten. Vad rör det mig om sådan existerar i övermått bortom stjärnor och nebulosor? 4/8
Tänk på att att när olyckan talar som affekt, talar ofta lyckan som person. 4/8
Det finns två väsensskilda anledningar till att racka ner på en annan person. Antingen förtjänar dennes brist på förträfflighet en kommentar, annars gör den talandes så. Människor till understödjande av sistnämnda inriktning utgör träskvarelser som aldrig missar tillfället att dra ner bättre människor i den egna stinkande dypölen för att sedan kunna klättra på kroppen. 5/8
Nuet har utsträckning. Denna är dock beroende av kontinuitet i förnimmelse och tanke. Reflekterandet över kontinuiteten bryter den alltid i minst en bemärkelse. 5/8
Tror du att ögon behövs för att kunna se, du dåre? Tror du på ljus? Tror du på neurobiologisk aktivitet? Nåväl, säg mig då varför medvetandet är så mycket mer främmande för ljuset än för hjärnenergin. Det är löjligt att själen hålles fången i något så delbart som kroppen, men fantastiskt att kroppen håller fast vid sin herre. Så gå då genom väggen, kropp! 5/8
Nyttig smärta eller nyttiga behov får inte kväsa reflexionen. Då är den/de inte subjektivt nyttig/nyttiga. 5/8
Tänk att det finns sådana idioter till vetenskapsmän som inbillar sig att smärta är inlärt för att kännas som smärta. På vad sätt skulle detta läras? Kanske genom att förknippas med obehagliga situationer, men borde då också inte obehaget däri vara inlärt? Bisides sagt kan de två faktorerna givetvis genom inlärning trots allt bringas att förstärka varandra. 5/8
Den likgiltige är stark endast om ingenting händer. 6/8
- Nå, vad tror du om världen idag då?
- Det är åt helvete med den.
- Gör du det inte lite väl enkelt för dig nu? 8/8
Han var egentligen bara bra på en sak, nämligen att detektera andra människors ytliga svagheter. Däri att han för den sakens skull trodde sig se även människors djupa svagheter hade han själv en sådan. 8/8
Befästelsen av vänskap är stundom dubbelt så stor på givarens sida som på mottagarens. Arbetsgivarna har bara i någon utsträckning lärt sig att underkastelse är en gåva från arbetstagaren. Manipulation uppfattas därför som en skymf. 8/8
Förlåt mig, men det är något rörande med alla dem som ju mer tiden lider, blir desto mer beroende av att hela tiden ha haft rätt. Det hela fungerar stundom på samma sätt som mekanismen då en man som säger sig inte stå ut motbevisas av sin egen existens. 8/8
För att i en egentligen ganska neutral sak, en av två skall framstå i dålig dager, krävs det att båda vet att de båda vet. Så är det med mycket. 9/8
Att bryta en väg genom isens pansar, för att sedan i vid frihet stäva till havs, att så känna var kärvhetens skönhet sig skansar, uti havet, i isen, i kylans kristall, som sig leder mot slut inför svallvågors kransar, det mig manar till aktning för livets gestalt, där den framstår som kamp genom dödssmakers halt. Under färd uppå däck dunstar livsäcklet väck, men förirra sig inte till tro på ett vatten, som skall ropa till dig med sin böljas alt, ty när snöpligen döden bemäktigar livet, blir det det kyliga plötslig så bittert kallt. 9/8
